erikssonxtre

nånting jag har tänkt på mkt de senaste dagarna när jag ser på Sigge, han växer så de knakar både fysiskt och psykiskt. Han blir så stor fort. Vilket är ju bra..

Men så tänker jag att jag verkligen saknar den första tiden(INTE då när han skrek) då han va så liten. mest av allt saknar jag att få ha han sovandes på mitt bröst. Han va så liten. Och när han låg och sov på mitt bröst, de va den bästa stunden jag visste. När de hände så försvann alla mina känslor och tankar om när han satte igång och skrek som en gris. Jag slappnade bara av då helt och bara njöööt.

Nu kan man ju glömma att han nånsin kommer somna så på ens bröst igen, i ens famn brukar han somna, men så orkar man ju inte sitta så länge.


Men de som gör mig lite ledsen är att jag inte uppskattade den tiden överhuvudtaget, jag vet att när han promt skulle ligga på mitt bröst varje natt så vantrivdes jag som fan. Men jag lät han ligga där för då va han tyst. Så de är inte förrens i efterhand som man faktiskt tyckte de va mysigt.

Men just den stunden saknar jag. Jag minns precis hur de va i höstas när koliken var igång. Sömnlösa nätter, psykbrt attacker x10 och ingen närhet av Stoffe(då vi inte ens sov breve varann)
Jag kommer aldrig glömma den tiden. Lika dant som jag fortf kan känna smärtan av mina värkar, och timmen innan han kom ut och eftervärkarna.... Fy fan.
Folk säger att man glömmer. Men när?






På första bilden är min näsa helt svullen, den blev de sista veckan med Sigge i magen.

Är de "vanligt" att näsan svullnar? Finns de fler än jag som fått svullen näsa?