erikssonxtre

de känns nästan helt sjukt måste ja säga.

 

Har tänkt på de mkt men, att jag vart i en förlossning.

Lilla jag.

 

Jag har fött ut världens goaste son.

 

För ett år sen gick jag hemma, va sjukskriven 50% pga foglossnig, som i början av september artade sig till väääldiga sammandragningr så fort jag rörde mig typ.

 

Men ja va då såå rädd för att föda, ja ville verligen inte de. Jag såg framför mig hur jag skulle dö.

 

Men.. nu 10 månader senare så kan jag tänka tillbaks på de och faktiskt inte förstå vad exakt de va jag skulle dö av?

Visste gjorde de ont som in åt f*n men de som kom ut va ju sjukt värd den smärtan.

och att jag genomförde hela förlossningen utan smärtlindring förvånar mig oerhört.

 

Så jag är faktiskt glad över att min förlossning gick så bra och fort, hade nog inte pallat me att ha en lång dragen förlossning med timmar av värkar och allt.

 

hittade nån app igår till telefon som babygruppen hade gjort, en app för en förberedelse inför förlossning. Och ja, de va ju inte på de sättet de gick till mig för mig som dom visa men.

 

Då slog de mig hur stort stöd stoffe va för mig som va me, nog för att han inte fick mkt uppmärksamhet och gjorde så mkt men.

 

Men hans stöd, de va guld värdt! Så alla pappor som väljer att inte va me när deras barn föds, skäms på er!!!

 

Visst kan jag fortf känna den smärta de va när Sigge skulle ut men, ja kan känna så när Sigge står på bäckenbenet och de gör fruktansvärt ont!

Men.... jag måste föda igen!

 

Alltihop va bara såå....magiskt?

 

Tänk att ligga där i flera timmar och all uppmärksamhet och fokus är på en själv. Man är som en gud nästan :P

 

Så jag hoppas att när Sigges syskon ska komma till världen att de går fort då me! Kanske inte lika fort som han men, och syskonet ska absolut INTE komma för tidigt. Den tanken kommer jag aldrig mer tänka att bebisen ska komma!!

 

Men så sinnes att jag fött barn! Och att jag va så rädd för nåt som inte ens va farligt!?