erikssonxtre

För er som vill läsa den igen!

 Först och främst vill jag tacka dessa otroligt duktiga,tålmodiga och underbara barnmorskorna på förlossningen på akademiska.
Ni gör verkligen ett toppen jobb.


De hela började väl egentligen med att slemproppen gick sönden den 2/10. Efter de kom ju alla dessa små värkar, som jag trodde va förvärkar. Men jag kan ge mig på att från och med då började jag öppna mig.
Åkte in på tisdagen den 4/10 för att jag trodde ja läckte fostervatten, men ikke då.

Så kom torsdagen den 6:e och jag kände ingenting. Jag mådde bra. Eller ja, jag haade ont i bäckenbenet, och ja trodde de va foglossning.

Sov inte nå bra alls natten till fredagen,m ca 3 timmar bara. Men på fredag morron vaknade jag prick kl 4:00 av en väldig konstig dröm(skit samma) och de hela va så skumt, för de va som att hjärnan sa att jag skulle gå upp på toa men jag var ju inte kiss nödig. Men jag gick iaf, så när jag ställde mig upp så rann de nånting längst benet ut från, ja ni vet vad, då tänkte jag shit nu är de vattnet som gått. Stoffe låg och sov fortf och han skulle upp ca 4:15.. men ja sa inget til han då. För han skulle inte tro på vad jag misstänkte, eftersom vi redan vart inne en gång för att de sipprade nånting då.

Jag hade inte ont eller nånting heller då, men kl 5 så ringde jag förlossningen iaf och bokade en tid till bedömnings mottagningen kl 10. För att kolla.
Jag åt tre mackor och gick och la mig igen och sov ca 1 timme.
Gick upp och gjorde mig iordning innan stoffe skulle komma hem för att köra mig. Då började de värka i magen liute grann.
Kl 9:00 satt vi i bilen på väg in till sjukan. Då helt pang plötsligt fick jag så satans ont, jag kunde inte sitta still i s´bilen och värkarna kom allt tätare. Jag bad stoffe släppa av mig vid ingången så ja inte skulle behöva gå så långt.
Jag gick till receptionen för att anmäla mig, jag sa vart jag skulle osv.. Hon i receptionen tittade på mig och sa: du ska inte föda nu då?
- ingen aning sa jag och gick...

Iaf när jag kom upp till bedömningsmottagningen så kände jag att detta är inte de stä'llet jag ska på. Så kl 10:00  åkte vi ner till förlossningen och möttas av jorden allra största idiot. En undersköterksa. Hon trodde inte på mig för fem öre att jag sipprade fostervatten och hade så ont som jag sa. Jag hade en riktig otrevlig ton mot henne eftersom jag hade sjukt i helvetes ont. Jag började spy som en gris och sa att jag nu dör jag. Hon trodde fortf inte på mig. Hon muttrade nåt om att dom inte kunde göra nåt åt de. De va tur för henne att jag inte hörde henne säga de.
Efter ca 10 min så komn de en barnmorska in och ville ta en kurva på bebis. Visst. Jag klarade ca 15 min sen larmade jag, och sa att jag kunde inte ligga ner, ja kunde inte sitta eller stå. De gjorde helvetes ont i bäckenbenet,. och i rummet vi va i då fanns de noll luft. Jag fick ingen luft och svettades som en gris, spydde som en gris. Stoffe fickvifta me nånting hårt så ja skulle få luft.
Denna barnmorska trodde inte heller riktigt på mig men beslöt sig iaf för att kolla om de va fostervatten, jajjamen de va de. Och jag var då ca 10:45 öppen 5-6 cm.. Hon sa- nu är de förlossning på gång....
Jag visste inte då om jag skulle skratta eller gråta..
Vi fick gå dirket till en förlossningsal som tog ca 2-3 min, och på dom 2-3 min öppnade jag mig till 8-9 cm.
Jag låg där och visste inte hur jag skulle hinna skicka sms till att Carro skulle komma, eller skicka till alla andra.

Jag hade en sån smärta som hette duga, inget jag önskar min värsta ovän.

Jag minns hur barnmorskan sa till mig: -nu blir de bebis!
Och att jag svarade: NEJ!

Varför vette fan?

Iaf, kl 12 var jag öppen helt, jag bad om att få nåt som tpg bort smärtan. Och varför vet jag inte, men jag var alltså öppen helt när narkosläkaren kom in och skulle lägga epiduralen, när han lagt bedövnings sprutan så skriker jag rakt ut:DEN KOMMER NU!!!!
Jag bara kände hur de tryckte på. Och barnmorskan va fort där för att känna, -vi får avbryta bedövningen sa hon, för nu står bebis på bäcknet.
Shit vilken smärta!!

Jag fick stå upp för att få ner bebis lite till, jag skrek, jag bet i mig själv, i sängen, i Stoffe. Jag va oerhört otrevlig mot barnmorskan som stod där och tyckte sig veta att jag inte skulle dö och att jag klarade detta. I helvete heller skrek jag.
Dom ord som kom mest ur min mun va: AJ AJ AJ, AAAAJ MIN FITTA, JAG BAJSAR PÅ MIG OCH JAG DÖR!

Ni ska bara veta vilken smärta de va. Och de enda jag fick va lustgas, som för övrigt inte hjälpte ett skit. Jag kände ingen effekt alls av den. Hur kan folk säga att den är så bra?

Hur som helst de va massa folk i rummet, vette sjutton va allt folk kom ifrån och vilka dom va. Men där låg jag helt naken iaf, hur jag fick av mig kläderna minns jag inte.

Jag minns bara att Stoffe va breve mig och höll mig i handen.

Sen kommer de in en karl i rummet, och jag som hade tänkt skriva i mitt förlossningsbrev att inga killar tack!
Men jag hade alldeles föör ont för att bry mig då.

När bebis va nära hålet så man såg huvudet frågade denna kille mig om jag ville känna, neeej sa jag. Och så frågade han Stoffe samma sak. NEJ FÖR I HELVETE  svarade jag fort :p
När bebis va nära hålet och nästan ute, de va den värsta smärta jag nånsin känt, och försöka pressa på då. Herregud. Mitt bäckenben säger jag bara.

Men så känner jag huvudet åka ut och jag tittar ner och ser magen bara försvinna bort, och smärtan bara va POFF borta.

Jag låg där i chock och fatta ingenting. VART tog smärtan vägen?! Dog jag? Eller...?

jag frågar fort, vad är de för nånting. -De vet jag inte svarade den manliga barnmorskan.

Jag får upp bebis på magen, en pooojke! Åh, världens finaste skatt.

Men bebis va lite seg på andingen så dom tog ut han ganska dirket för att få igång han, och stoffe följde efter.

Där låg jag me bena isär och funderade på va sjutton undersköterskan väntade på som stod breve, hade helt glömt bort att moderkakan skulle ut me. Neeej, ännu mer smärta. Men de va inte så farligt.
Sen fick jag en liten bristning på ca 1 cm, och fick sy nåt stygn?

Dirket när jag va färdig sydd hoppade jag upp som ingenting hade hänt, barnmorskan som bråkat me mig bara tittade på mig och förstod nog ingenting. HAHA.

Hon erkände faktiskt senare att hon inte trodde på mig först när vi kom in. Men de gjorde inte ja heller, ja hade inte tänkt/planerat att bli mamma 5 veckor innan BF.

Iaf världens sötaste Sigge föddes 13:36



2699 g och 48 lång.

Min lilla pojk, Men eftersom andningen inte va okej och att han nu åkt på gulsot så får vi ligga på neonatal så länge. Hur länge vet ingen... men de är inte så länge till säger alla ssk. Men ska man lita på de då?
Han låg me ljusterapi hela natten och va otroligt gnällig imorse. Men han börjar nappa på bra nu me napp flaskan. Skönt.

Jag kan inte fatta än att jag blivit mamma. De går inte riktigt in.

Är hemma nu ensam en stund, för att byta kläder, och bara landa lite. De har vart 4 intensiva dagar.

Men för att ha sovit 3 timmar natten till fredagen och föda i stort sett utan bedövning så är jag mäkta imponerad av mig själv!

Men nå syskon till sigge de får banne mig vänta....

Jag måste oxå tacka min otroligt duktiga och underbara Stoffe, utan han hade jag nog inte klarat de. Han va helt fantastisk.
När bebis va ute va de första han sa: jag måste på toa nu...
jag tänkte antngen går han och spyr nu, eller gråter eller så ska han på toa.
Han skulle på toa. Han fick inte gå innan bebis kom :p

Jag är otroligt glad över att ha mina fina pojkar i mitt liv. Jag älskar er båda så oerhört mkt.



Här klipps navelsträngen för fullt :)

Nej nu ska ja packa ihop lite och sen begee mig tillbaks, katterna verkade inte saknat mig direkt..... Kul att man är saknad av dom.
Själv har ja gråtit för att haft dåligt samvete över att inte va hemma me dom, men de verkar dom inte lidit av tydligen. Dum katter.

Nej jag skriver mer sen när vi får komma hem!

Ha de gött allihopa!