Jag fick låna en ängel...

kollade nyss nån dokumentär om en tjej som fick sin bästa vän mördad av hennes styvpappa(alltså kompisens styv pappa)
Medans hennes kompis låg död i hennes rum så våldtog han och misshandlade tjejen de handlade om i rummet breve. Endast 13 år gammal va flickorna...
 
Allvarligt talat. Vad finns de för sjuka folk i vårt samhälle?
 
Jag kommer ständigt bita ner mina naglar när mina barn blir tonåringar.... ständigt denna rädsla för att nåt ska hända dom!
Och inte bara dom.... klart jag är rädd att de ska hända Stoffe, mina bästa vänner, vänners barn, syskon barn, mamma och pappa, nåt....
 
Min allra största fasa är för den dagen, någon av mina syskon elller pappa eller mamma ringer för att tala om för mig att mamma eller pappa ligger på sjukan och är jätte dålig!
Jag fasar så fruktansvärt för den dagen!
 
Och de värsta är att jag VET att den dagen kommer att komma..... sen om de är om 20 år eller nästa vecka spear ingen roll, för den dagen kommer att komma. De är inget ja kan komma undan, ja om inte jag dör innan då.
 
Men den dagen min mamma inte finns mer.... då finns inte ja heller för ett bra tag fram över. Jag står mamma närmare än pappa så självklart skulle ja bli ledsen och knäckt när pappa inte finns mer.
Men just mamma.... de är min älskade mamma!
Ingen får ta henne!
 
Eftersom mina föräldrar är lite äldre än andras så är de nåt ja grubblar över mkt, jag måste som mata in de i huvudet att de kommer att hända.
Ja funderar mkt på de är me döden. tänk om nån av mina vänner skulle hastigt bara försvinna... Ida.... Carro... *peppar peppar, ta i trä....*
De finns inge liv utan dom ju! Eller Stoffe.... hur skulle ja överleva?! Utan hans kärlek....
Och inte ett liv utan.... nej de tänker ja inte ens skriva! Ni kanske förstår va ja menar endå... ?
 
Nej fy!
 
Ja har förlrat min allra bästa vän en gång, och de är nåt ja sörjer än idag... och de va väl 12-13 år sen?
Min farfar.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få han tillbaks!
 
 
 

Avtryck

vill du nåt, skriv här!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0