Alfred och Sigge.
De är sjukt skillnad på dessa två herrar.
Sigge va en jäääävligt (på ren svenska) grinig unge. Han skrek och hade kolik. Va ett sju helvetes jobb att få han att sova om nätterna. Va ett jädra bök att ens få i han mat de första 6 månaderna.
Men de förstår ju ja me. Magknip. Vem vill äta då? Han fick ju dessutom sina tänder vid 6 månader. Vem vill äta då när man har ont i munnen?
Sen braka de lös med hans humör efter 6 månader. Men de är en annan historia.
Man märkte så tydligt på Sigge när han va inne i dessa sjuttio elva utvecklingsfaser.
Men han va sjukt älskad endå! Trots allt hans skrik och bråk ;)
Så. Så har vi Alfred då.
Sover hela nätterna. Har typ gjort de sen start.
Va väl bara den första månaden han ville ha mat om nätterna. Sen vägra han de. Han hade lite magknip om dagarna dom första 2 månaderna. Men med pysventilen är nog de bästa som kommits på!
Han är nöjd bara han får en leksak i händerna om dagarna. Ständigt glad och pratar och skrattar.
Han äter mer än gärna. Äskar mat? Japp de gör han!
Jag har då inte märkt av nå utvecklingsfaser än på han!
Mina fina älskade barn!
Hur kan två barn av samma mamma och pappa bli så olika!?
Både i sättet och kropps mässigt ;)
Avtryck
Trackback
